Vad händer om det uppkommer en skada vid utförandet av en entreprenad?
Vem bär ansvaret för skadan som har uppkommit under entreprenadtiden? Sådana frågor blir ofta föremål för tvister mellan parterna i kommersiella entreprenader. I entreprenadförhållanden, där standardavtalet AB 04 tillämpas, diskuteras ofta ansvarsfördelningen mellan entreprenör och beställare.
Som huvudregel ansvarar entreprenören för en skada på utfört arbete under hela entreprenadtiden. Entreprenören är inte ansvarig i vissa fall då den uppkomna skadan på entreprenaden beror på beställaren. I praktiken blir det dock svårt att avgränsa beställarens ansvar för skada som inträffar under entreprenadtiden och som beror på honom.
Högsta domstolen (HD) har i rättsfallet NJA 2013 s. 271 prövat frågan om ansvarsfördelningen mellan beställaren och entreprenören för en skada som har inträffat på entreprenaden under entreprenadtiden.
Skada på entreprenaden som beror på beställaren
För att förstå HD:s bedömning i målet, är det viktigt att känna till vissa regler i AB 04 som är av betydelse för beställarens ansvar för skada på entreprenaden.
Av huvudregeln i AB 04 kap. 5 § 1 framgår att entreprenören svarar för skador på utfört arbete under hela entreprenadtiden. Ansvaret omfattar skador orsakade av entreprenören själv eller skador till följd av brottsliga handlingar från utomstående, såsom stölder samt skadegörelse på entreprenaden.
En omständighet som befriar entreprenören från ansvar är i fall då den uppkomna skadan på entreprenaden beror på beställaren. Rekvisitet “beror på” betyder enligt kommentarerna till AB 04 att beställarens ansvar är ett strikt ansvar, utan vårdslöshet från hans sida. Med skada som beror på beställaren avses skada som orsakas av eller är en direkt följd av beställarens handling eller underlåtenhet. Ansvaret omfattar även skador vållade av någon som beställaren ansvarar för, t.ex. sidoentreprenör eller konsult. I praktiken blir det dock svårt att bestämma var gränsen går för beställarens ansvar för skada på entreprenaden. Problematiken med avgränsningen av beställarens ansvar illustreras också i rättsfallet NJA 2013 s. 271.
Omständigheterna i målet
Rättsfallet handlar om en tvist mellan en generalentreprenör och underentreprenörs försäkringsbolag. Generalentreprenören och Uppsala kommun slutade ett entreprenadavtal, där standardavtalet AB 92 (föregångare till AB 04) blev tillämpligt. Generalentreprenören hade övertagit kommunens rättigheter och skyldigheter och därför ansågs denne som beställare i förhållande till underentreprenören.
För enkelhetens skull kommer vi fortsättningsvis att benämna generalentreprenören som beställare och underentreprenören som entreprenör.
När beställaren skulle genomföra funktionskontroller drabbades vattenverket av översvämning som skadade entreprenörens arbeten. Entreprenörens försäkringsbolag hade ersatt entreprenören för de uppkomna skadorna och väckte talan mot beställaren. Bolaget hävdade att skadorna berodde på beställaren oberoende av vållande och krävde ersättning med hänvisning till AB 04 kap. 5 § 1 andra stycket. Av HD:s tolkning av den sistnämnda bestämmelsen framgick att beställaren inte var skadeståndsskyldig oberoende av vållande.
HD:s tolkning av entreprenadavtal
HD ansåg inledningsvis att bestämmelsen i AB 92 (nuvarande AB 04 kap. 5 § 1) måste tolkas i ljuset av allmänna obligationsrättsliga principer och regleringar i köplagen, dvs. den dispositiva rätten som skulle ha tillämpats för att tolka avtalsvillkoren. Vid bedömningen konstaterades först att det inte kunde fastställas någon gemensam partsavsikt angående tvistefrågan eftersom parterna hade valt att hänvisa till standardvillkor i AB 92. Om det inte förelåg någon gemensam partsavsikt borde göras bedömning enligt ordalydelsen i avtalsvillkoret. När ordalydelsen inte gav något besked, skulle ledning hämtas från avtalets systematik och övriga villkor i AB 92. Vid tolkningen av bestämmelserna var det också viktigt att beakta entreprenadavtalets speciella drag. HD konstaterade att entreprenadavtal skiljer sig från t.ex. köp genom att de i princip omfattar långsiktiga och komplicerade arbeten med flera involverade parter. Om ledning inte kunde tas genom entreprenadavtalet skulle avtalsvillkoret tolkas i ljuset av den dispositiva rätten.
Med hänvisning till köplagen, fann domstolen att en allmän grundläggande princip var att den som utför ett visst arbete står för risken för arbetet till dess att det är slutfört. Därför kan utföraren inte åberopa en olyckshändelse som ett skäl för att inte leverera det avtalade resultatet till det överenskomna priset. Om däremot uppdragsgivaren står risken för den skadegörande händelsen, kan han inte undgå att betala avtalspriset trots att det avtalade resultatet inte har uppnåtts. HD konstaterade vidare att det gäller som en kontraktsrättslig utgångspunkt att rätt till skadestånd på grund av kontraktsbrott fordrar vårdslöshet eller en annan grund för ansvar. Rätten till fullgörelse av avtalet är dock den främsta påföljden vid fel i utfört arbete.
Enligt huvudregeln i AB 92 står entreprenören för risken för ej avlämnad del av entreprenaden. Entreprenören ansvarar inte för skada som beror på force majeure-liknande förhållande eller om skadan beror på beställaren. HD fann att med rekvisitet “beror på” avses enligt vedertaget juridiskt språkbruk ett faktiskt orsakssamband utan något krav på klandervärt handlande.
HD hade dragit slutsatsen att bestämmelsen i AB 92, tolkad mot bakgrund av de allmänna obligationsrättsliga principerna som gäller för avtal av detta slag, enbart föreskriver vilken part som står för risken för en skada på entreprenaden. Enligt domstolen vinner denna tolkning stöd av övriga bestämmelser i AB 92. Den aktuella bestämmelsen innebar således att beställaren inte var skadeståndsskyldig oberoende av vållande.
Vad innebär målet i praktiken?
HD:s avgörande är av stor betydelse för rättsutvecklingen eftersom domen klargör riskfördelningen mellan beställare och entreprenör när en skada på entreprenaden uppkommit. Det saknas lagstiftning inom entreprenadområdet och HD:s tolkning fyller ut luckor och oklarheter som finns i entreprenadavtalet. Den specifika tolkningsmetoden som används av domstolen får betydelse för övriga standardvillkor i entreprenadavtalet. Detta innebär att HD:s metod kan användas vid tolkningen av andra oklara standardvillkor i kommersiella entreprenadavtal och rättspraxis blir en viktigare rättskälla inom entreprenadrätten.
Vid sin tolkningsmetod utgick HD från bestämmelsens ordalydelse och sedan tolkade lagrummets utformning utifrån vedertaget juridiskt språkbruk, dispositiv rätt och systematiken i AB 92. Av domstolens avgörande framgår således att de allmänna obligationsrättsliga principerna tillmäts stor auktoritet vid tolkning av standardavtal. Detta höjer avtalets kvalité samt skapar förutsägbarhet och en tydlig riskfördelning mellan parterna i entreprenaden.